Musik och idrott som verktyg för folkbildning och samhällsförändring kring sekelskiftet 1900

Om man idag besöker idrottsevenemang är det mer eller mindre självklart att de innefattar musik. Men redan de första idrotts- och gymnastikföreningarna som grundades på 1870-talet använde musik på sina offentliga uppvisningar. Ofta var det hornseptetter – den tidens ”dj” – som spelade och musik bidrog till att rama in idrotten som en samhällsförändrande kraft. Vilken musik spelade man, hur utvecklades uppvisningskulturen och hur lät det första musikstycket komponerat för en idrottsförening i Finland?

Helsingfors gymnastikklubb (ca 1890–1910). Fotograf: okänd. Källa: Kervo museum, Museolöytöjen kokoelma.

De första frivilliga och allmännyttiga föreningarna i Finland fick verksamhetstillstånd i mitten av 1800-talet. Även intresset för idrott och gymnastik slog rot i gryende finländska medborgarsamhället och påskyndades av den lag om allmän värnplikt som kom i kraft 1878. Eftersom många män inte var fysiskt dugliga för militärtjänstgöring (Hentilä 2014: 78) föddes det nya manliga ideal som framhävde god kroppslig kondition.

Bland de första idrottsföreningar som grundades fanns många gymnastikföreningar. Den första var Helsingfors Turnförening år 1875. Den grundades av Mauritz ”Movitz” Waenerberg och Gustav Hedström 1875 efter en studieresa till Tyskland. År 1884 bytte klubben till sitt nuvarande namn Helsingfors gymnastikklubb (HGK) (om musikanvändningen inom den kvinnliga gymnastiken se Ahlsved 2020).

Olika typer idrottsutövande i det offentliga blev vanligare i slutet av 1800-talet och evenemangen inkluderade ofta musik – förutsatt att man hade råd att anlita musiker. Mest omfattande var musikanvändningen i samband med gymnastikuppvisningar där musik inte bara underhöll publiken men bidrog också till att ge den idrottsliga verksamheten en fosterländsk tolkningsram och uppvisningarna dess struktur. 

De nationella sångfesterna som arrangerades från och med 1884 hade en viktig roll för spridandet av finsk-nationella målsättningar och gymnastikuppvisningar arrangerades även i samband med dem (Smeds & Mäkinen 1984: 29–33). Men eftersom musik även blev ett centralt element i gymnastikföreningarnas egen offentliga uppvisningsverksamhet är gymnastikföreningarnas uppvisningar intressanta exempel på sammansmältningen av musik och idrott som verktyg för folkbildning och samhällsförändring. Framförandet av samtidens politiska musik, till exempel Björneborgarnas marsch, i samband med gymnastik bidrog till förmedlandet av tanken om idrotten och gymnastikens samhällsbyggande potential. Musiken var en form av klingande idrottspropaganda som effektfullt kompletterade pressens propagerande för idrottslig verksamhet vid slutet av 1800-talet.

Helsingfors gymnastikklubb (HGK) var även först ut med att anordna offentliga gymnastikuppvisningar. År 1878 var den unga föreningen redo att hålla sin första uppvisning. Innan uppvisningen publicerades en programförklaring i Helsingfors Dagblad (14.5.1878) där föreningens ledare Mauritz Waenerberg skrev att föreningen vill väcka intresse för gymnastiken och samtidigt ”ställa sig under allmänhetens kontroll”. Genom de offentliga uppvisningarna underströk man allvaret i föreningens verksamhet och att det inte var frågan om någon radikal verksamhet som genomfördes i skymundan.

Den första uppvisningen med musik arrangerad föreningen först några år senare, år 1880 i det nybyggda Normallyceets gymnastiksal. För att kunna täcka utgifterna för musiken uppbars ett inträde på 25 penni. Så småningom etablerades en viss struktur vad gäller uppvisningskulturen: En gymnastikuppvisning inleddes med en inmarsch, en manifestation som nästan alltid uppmärksammades i tidningsreferaten. Inmarschen genomfördes i princip alltid till musik (hade man inte musiker kunde man även sjunga – vilket var vanligt inom skolgymnastiken). Inmarschen är dock mer än bara en marsch i takt till musik: den representerar hur idrotten som samhällsförändrande kraft och idé tar plats i det medborgarsamhälle som växte fram under slutet av 1800-talet. Samtidigt sätter det fokus på föreningen och dess idrottare som aktiva medborgare och förebilder. Som ackompanjemang till inmarscher kombineras musikens förmåga att bidra till struktur (se DeNora 2000: 103–105) med dess kapacitet att kommunicera makt och föreningsaktivism. De stora gymnastikfesterna präglades i sin tur, likt sångfesterna, av gemensamma marscher genom staden, in till själva skådeplatsen. Ofta gick orkestern först.

Efter inmarschen följde vanligtvis en så kallad uppmarsch där man positionerade sig för friövningar med eller utan stav. Friövningarna utfördes utan musik, med kommandorop. Efter detta följde olika typer av redskapsövningar och sedan en utmarsch under musik. Redskapsövningarna ackompanjerades ofta av musik. Den musik som spelades i den situationen var samtidens populära musik: valser, galopper, polkor, marscher och serenader. Vid slutet av 1800-talet grundades många hornseptetter i Finland (se Karjalainen 1995) och de anlitades för att musicera på evenemangen med ett urval av den musik som de hade på sin repertoar och som var lämplig för tillställningen. Idag anlitas dj:n för att spela musik ur sin stora låt- eller skivsamling på idrottsevenemang. Vid sekelskiftet 1900 hade hornseptetter motsvarande uppgift och var den tidens ”dj”. Vid HGK:s uppvisningar var det oftast finska armens hornseptetter som anlitades.

Med tanke på att hornseptetter har musicerat på många idrottsevenemang är det häpnadsväckande hur lite bilder de figurerar på. Här kan man se en ensemble under paus i musicerandet beskåda HGK:s friövningar vid en uppvisning i Borgå 1914. [Detalj ur foto] Källa: Finlands idrottsmuseum.

Influerad av varieté- eller cirkusföreställningar lät man ibland också bli att spela musik när något riktigt spännande trick skulle genomföras. Men eftersom många av de borgerliga gymnastikföreningarna tog avstånd från ”cirkuskonster” och ”akrobatik” var det en konstant balansgång mellan gymnastikens folkbildande potential och underhållande funktion. Det oaktat var gymnastikuppvisningar ett skådespel där gymnasterna hade möjlighet att till musik leva ut och propagera för ett fosterländskt (mans)ideal som även innefattade borgerliga bildningsideal, till exempel kultiverandet av både kropp och själ.

Endast en liten del av musikstyckena har kunnat identifieras och de tre musikstycken som dominerat HGK:s uppvisningar fram till sekelskiftet 1900 är Björneborgarnas marsch och Finska rytteriets marsch vid 30-åriga kriget men också Helsingfors gymnastikklubbs marsch, klubbens egen ”honnörsmarsch”. De två fosterländska marscherna, inte minst Björneborgarnas marsch, var en del av en smal repertoar av ”fosterländska hits” (Kurkela 2009: 86–90) som framfördes speciellt ofta vid den här tiden.

Att just dessa marscher namngavs tydlig i pressen, beror förstås på att de var kända och populära, men det var också en förlängning av tidningarnas idrottpropaganda: pressen lyfte fram god idrottslig praxis och ramade in aktiviteterna som fosterländska genom namngivning av den musik som användes.

Helsingfors gymnastikklubbs marsch, identitetsmarkör och propagandaverktyg

Väldigt avgörande för att HGK fick ett eget musikstycke år 1885 var att friherren Reinhold Felix von Willebrand gick med i klubben hösten 1884. Han var väldigt idrottsintresserad men spelade även piano, sjöng och komponerade egen musik av vilken sången Långsamt som kvällsskyn (text K.A. Tavaststjerna), på finska Verkkaan kuin illan (övers. Erkki Kivijärvi), framförs ännu idag.

Reinhold Felix von Willebrand (1859-1935). Fotograf: Daniel Nyblin. Källa: Museiverket.

I von Willebrands dagbok från gymnastikåret 1884–1885 kan man se att han genast har börjat jobba på en marsch för föreningen. En egen marsch förstärker verksamhetens kopplingar till militaristisk disciplin, ett sammanhang där musikens funktion var att påvisa styrka och sammanhållning. År 1881 hade alla 8 finska bataljoner en egen honnörsmarsch (Vuolio 2004: 63–64). Även andra typer av samhällsomskapande sammanslutningar hade egen musik: frivilliga brandkåren, studentkörerna och -nationerna, folkhögskolor och olika typer av frivilliga föreningar. Genom sång och musik kan man kraftfullt och samstämmigt framföra ett budskap.  

Annons i Helsingfors dagblad 3.4.1885. Källa: Finlands nationalbibliotek.

Resultatet av von Willebrands kompositionsarbete utmynnade i marschen Helsingfors gymnastikklubbs marsch, även kallad ”Klubbens marsch”. Den framfördes första gången av Gardets musiker i samband med en soaré våren 1885.

I annonserna och notiserna som publicerades innan det första framförandet avslöjades inte von Willebrands namn. Vid slutet av 1800-talet ansågs det olämpligt att som adlig figurera i offentligheten i egenskap av konstutövare (Kurkela 2017: 50–51). Programmet vid det första framförandet av marschen följde ett traditionellt mönster av soaréer som både var underhållande och folkbildande (se Kurkela 2020) men det ska sägas att HGK, i motsats till exempelvis Arbetarföreningen Ponnistus, har arrangerat mycket få soaréer. HGK var inte heller så pigga på att delta i sång- och musikfesternas uppvisningar: man prioriterade andra uppvisningsformer, inte minst de egna populära våruppvisningarna. Exempelvis våruppvisningen 1885 bevittnades av hela 1500 personer. Vid den framfördes all musik, inklusive klubbens marsch, gratis av Nylands bataljons musikår (Nya Pressen 4.5.1885). I tidningen Folkwännen (04.05.1885) beskrevs marschen som ”hurtig”.

Den marsch som komponerades 1885 är det äldsta kända stycket komponerat för en finländsk idrottsförening. Marschen har två delar och går i dur. Den första delen har ett raskt och vackert huvudtema med punkterad rytm som spänner över åtta takter. Det följs en något lugnare fortspinning samt ett andra tema. B-delen är mera legato, melodisk och mindre rytmiskt distinkt. Som helhet är marschen till sin karaktär mera hurtigt elegant än eldig.

Marschen används ännu idag inom föreningen men har aldrig getts ut kommersiellt utan publicerades i pianoversion med namnet Klubbens marsch i föreningens tidskrift 1916. Den har aldrig heller spelats in tidigare. Den nu inspelade septettversion som är baserad på noter ur finska armens notarkiv ger en antydning om hur musiken har klingat när HGK:s gymnaster tog plats i offentligheten och bjöd på bejublade uppvisningar som ”genom exemplets makt skulle locka allt fler unga män till gemensamt fosterländskt arbete under gymnastikens fana” (Wilskman 1904: 67).

År 1885 hade HGK alltså samstämmiga kläder, ett standar och ett eget musikstycke. Nu kunde man manifestera fosterländsk handlingskraft och egen föreningsidentitet. För att sprida intresset för föreningsgymnastik beslöt man att genomföra en turné till Tavastehus, Tammerfors och Vasa. Det var von Willebrands idé och han följde även med som en allt-i-allo som skötte de sociala kontakterna och musiken (han hade skadat ryggen på våren och kunde därför antagligen inte delta i uppvisningarna själv). De fosterländska marscherna fanns redan på orkestrarnas repertoar men von Willebrand såg till att militärorkestrarna som ackompanjerade föreningens uppvisningar fick noter till klubbens marsch. Att HGK åkte på turné bidrog alltså till att hans marsch kopierades till militärorkestrarnas notböcker där den finns i två septettversioner. Exakt vilka orkestrar som har musicerat är något oklart men von Willebrand arrangerade om musiken kvällen före uppträdandet i Tammerfors, antagligen för att motsvara orkesterns besättning.

I sin dagbok konstaterar von Willebrand att musiken i Tammerfors var ”bra” och i Vasa ”utmärkt lyckad” men det är oklart om han syftar på sin musik eller musikernas prestationer. Föreningens reseskildringar skvallrar också om att föreningens medlemmar inte spottade i glaset under sina uppvisningsresor. Många föreningar, inte minst arbetarföreningarna, såg det som självklart att idrott och nykterhet sammanfogades. En sådan avog inställning till alkoholkultur fanns inte hos HGK, snarare verkar gymnastiken ha varit en förlängning av det studentikosa livet – gymnastiken har vi denna tid även sett som den patriotiska (kör)sångens närmaste parallell (Jonsson 1990: 18–20).

HGK:s idealgymnast, den mångsidige idrottsmannen, utmanades ju närmare sekelskiftet 1900 man kommer då den breda massan, inte minst arbetarna, i allt större utsträckning började intressera sig för gymnastik och tävlingsidrott som social förändringskraft. Den tidiga herrgymnastiken var onekligen en elitrörelse och HGK:s största samhällsinsats var att de agerade vägvisare, något man kunde göra tack vare medlemmarnas sociala status och nätverk. Verksamhetsmodellerna kopierades så småningom av föreningar verksamma inom andra samhällsskikt och det ideologiska budskapet som kommunicerades genom musik och uppvisningarna förändrades även i och med det.  

Av andra samtida idrottsföreningar som haft egen marsch kan nämnas till exempel arbetarföreningen Helsingin Ponnistus marschdikt Ponnistajain marssi (1904),text Victor Damm) även om den antagligen inte har fått någon melodi. Karl Flodin komponerade i sin tur en marsch till Helsingfors atletklubb (HAK). Den framfördes första gången 1904 av en septett ledd av den kände kapellmästaren Alexei Apostol. ”Kraftklubben” HAK hade kopplingar till arbetarrörelsen och bland annat OS-medaljören i brottning Verner Weckman som medlem. En ”känd kompositör” har även tillägnat Idrottsföreningen Kamraterna Helsingfors (HIFK) en marsch år 1900 men vem kompositören var är ett mysterium eftersom marschen har försvunnit (se Ahlsved 2021a: 108). År 1900 accepterade HIFK ännu kvinnliga medlemmar något man upphörde med 1902.

Cykelföreningarna var också tidigt ute med att få egen musik, till exempel Harald Hedman komponerade marscher till Helsingfors respektive Åbo velocipedklubb. Dessa klubbar hade även kvinnliga medlemmar. Alla ovannämnda marscher återfinns i arméns notböcker (utom HIFK:s) vilket antyder att militärens musiker har anlitats som musiker och samtidigt bidragit med kulturellt kapital. Av dessa musikstycken har endast Helsingfors velocipedklubbs marsch getts ut i pianoarrangemang, vilket var det vanligaste sättet att kommersialisera musik kring sekelskiftet 1900. Likt de exempel jag har diskuterat ovan var musicerande i samband med idrott vid sekelskiftet 1900 främst ett sätt att markera identitet och tillskriva idrottsliga aktiviteter samhälleliga betydelser. Musik var, likt idrott, verktyg för samhällsförändring.

FD Kaj Ahlsved är gästforskare vid Åbo Akademi (musikvetenskap) och Umeå Universitet, institutionen för kultur och medievetenskaper (etnologi). Texten bygger på artikeln ”Idrottspropagandans klingande former. Helsingfors gymnastikklubbs uppvisningsverksamhet 1875–1900” publicerades i Finsk Tidskrift 7–8/2021.

Referenser

Forskningsmaterial

Tidningar och tidskrifter 

Helsingfors dagblad, 14.5.1878

Helsingfors dagblad 5.4.1885

Nya Pressen 4.5.1885

Folkwännen 4.5.1885

Suomen urheilulehti 1.11.1904

Tampereen Sanomat 26.5.1885

Finland 21.5.1887

Utdrag ur Julgrisen 16.12.1916

Övrigt forskningsmaterial

Finlands armés notböcker. MS.MUS.175, Finlands Nationalbibliotek, Helsingfors.

Helsingfors gymnastikklubb (HGK), Finlands idrottsmuseums arkiv, Helsingfors.

Reinhold Felix von Willebrands dagböcker, SLSA 697, Finland Nationalbibliotek, Helsingfors.

Reinhold Felix von Willebrands brevsamling, SLSA 378, Finlands Nationalbibliotek, Helsingfors.

Litteratur

Ahlsved, Kaj (2021a) ”Texten som impulsgivare och skildrare av musikaliska praktiker: Idrottsföreningen Kamraterna Helsingfors sång- och musikkultur i historisk belysning (1897–1939)”. Puls vol. 6, 100–124.

Ahlsved, Kaj (2021b) ”Idrottspropagandans klingande former: Helsingfors gymnastikklubbs uppvisningsverksamhet 1875–1900”. Finsk Tidskrift, (7–8), 9–40.

Ahlsved, Kaj (2020) ”’Vårt lif är friskt, vårt lif är gladt, ty se, gymnaster äro vi’: Elin Kallios Gymnastsång och kvinnogymnastikens tidigaste skeden i musikalisk belysning”. Musiikki ja merkityksenanto. Juhlakirja Susanna Välimäelle. Red. Sini Mononen, Janne Palkisto & Inka Rantakallio. Helsingfors: Forskningsföreningen Suoni rf, 181–210.

DeNora, Tia (2000) Music in everyday life. Cambridge: Cambridge University Press.

Hentilä, Seppo (2014) Bewegung, Kultur und Alltag im Arbeitersport. Liike, kulttuuri ja arki työläisurheilussa. Helsingfors: Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura.

Jonsson, Leif (1990) Ljusets riddarvakt. 1800-talets studentsång utövad som offentlig samhällskonst. Diss. Uppsala: Uppsala universitet.

Karjalainen, Kauko (1995) Suomalainen torviseitsikko. Historia ja perinteen jatkuminen. Tampere: Kansanperinteen laitos.

Kurkela, Vesa (2009) Sävelten markkinat. Musiikin kustantaminen Suomessa. Helsinki: Sulasol.

Kurkela, Vesa (2017) ”Suomen synty musiikkikulttuurissa. Orkesterimusiikki ja julkisuus Helsingissä 1860–1910”. Musiikki 47(1–2), 41–85. 

Kurkela, Vesa (2020) ”Työväeniltamat – sovellettua varieteeta. Työväenliikkeen juhlaperinne 1800-luvun huvikulttuurin jatkeena”. Työväen taide ja kulttuuri muutosvoimana. Red. Saijaleena Rantanen, Susanna Välimäki & Sini Mononen. Helsinki: Tutkimusyhdistys Suoni ry & Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura, 87–124.

Sarje Aino (2011) ”Suomalaisen naisvoimistelun kenttänäytösten tyylisuunnat”. Liikunta & Tiede 48 (1), 63–69.

Smeds, Kerstin & Timo Mäkinen (1984) Kaiu, kaiu lauluni. Laulu ja soittojuhlien historia. Helsinki: Otava.

Vuolio, Jukka (2004) Kunniamarssit – yleiseurooppalaista tunnusmusiikkia. Musiikin suunta. 1/2014, 61–70.

Waenerberg, Mauritz (1901) Drag ur Helsingfors gymnastikklubbs lif. 1875–1900. Helsingfors.

Wilskman, Ivar (1904) Idrotten i Finland i början av tjugonde seklet. Helsingfors: Helios.