Musikkritik som förändringskraft och utdöende textgenre?

Kaj Ahlsveds inledande anförande vid Bothnia Classics tvåspråkiga medieseminarium ”Synlighet i media – på vilka villkor? / Näkyvyys mediassa – millä ehdoilla?” vid Ruskfestivalen i Jakobstad 23.11.2022. Anförandet har redigerats lätt och publiceras nu på uppmaning av organisatören.

Tack för inbjudan till seminariet. Mitt namn är Kaj Ahlsved och jag är musikforskare, musikpedagog och musikkritiker. För tillfället är jag mest forskare och kanske minst kritiker, eftersom jag har skrivit ganska lite kritik efter pandemin, vilket delvis beror på att jag för tillfället bor i Umeå. Jag har ändå funderat rätt mycket på musikkritik på sistone och ska nu sammanfatta lite av mina tankar under rubriken ”Musikkritik som förändringskraft och utdöende textgenre?”. Observera frågetecknet. Jag har flera frågor än svar.

Jag skrev själv min första recension i Jakobstads Tidning, närmare bestämt i bilagan JT UNG, kring millennieskiftet då man ännu fick recensera under signatur. Sedan 2008 har jag kallat mig professionell skribent även om jag precis som många andra frilanskritiker aldrig varit professionell i ekonomisk mening. Men jag har haft en professionell inställning till skrivandet och även undervisat i musikjournalistik. Som mest skrev jag ett fyrtiotal texter i året. Mest om konserter i Jakobstadsnejden, Mellersta Österbottens kammarorkester, Musikfestspelen Korsholm, Ruskfestivalen men även det som hände i Kaustby och väldigt mycket om körer. Totalt har det blivit några hundra texter i Österbottens tidning (ÖT), Vasabladet (VBL) och Hufvudstadsbladet (HBL) genom åren.

För tillfället jobbar jag i ett forskningsprojekt som ägs av Forskningsföreningen Suoni rf och som fokuserar på musik som samhällelig förändringskraft – hur musik kan vara verktyg för social och ekologisk rättvisa. Eftersom mitt forskningsintresse influerar hur jag tänker så ska jag inledningsvis säga några korta ord om mitt perspektiv.

Som musikvetare utgår jag från att musik och sång länge varit verktyg för samhällsförändring: vi kan sjunga oss samman i allt från idrott till manifestationer för människor i prekära situationer. Vi kan också låta blir att sjunga, som Irans herrfotbollslandslag gjorde häromdagen när man vägrade att sjunga med i nationalsången i fotbolls-VM för att visa solidaritet med demonstranterna där hemma.

Musik kan vara ett verktyg för att föra fram orättvisor och till exempel arbetarklassens historia skulle, enligt ett populärt uttryck av Timo ”Tipi” Tuovinen, kunna återskapas enbart genom att studera de arbetarsånger som skrivits (Rantanen 2019: 80).

Även inom konstmusiken har musik varit verktyg för samhällsförändring: musik kan föra fram samhällskritiska budskap, lyfta saker till diskussion, tolka fenomen musikalisk och mana till reflektion kring hur världen är beskaffad. Det här är något vi har fått uppleva här på Ruskfestivalen många gånger.

Vad har då musikkritik för roll i det hela? Min rubrik innehåller ju formuleringen ”Musikkritik som förändringskraft”.

Musikjournalister – och inte minst musikkritiker – har en längre tid haft en viss roll inom musikindustrin. De är en del av det system som bidrar till att tillskriva musik betydelser: musikkritik ger bakgrundsinformation, tolkar och bedömer musikens innehåll och uttrycksformer. Den förmedlar även kunskap och värderingar och ger läsaren en djupare förståelse. Man kan också se kritik som en form av folkbildning, även om någon kan tycka att det låter elitistiskt idag.

Kulturkritik har en viktig roll i samhället: ”Kulturkritiken är en av den demokratiska och pluralistiska samhällsordningens viktigaste grundpelare” skrev Mats Liljeroos i en utmärkt men ganska dystopisk kolumn i HBL 2015 när han förutspådde att om 10 år (2025) finns det ingen kulturkritik i dagspressen längre.

Förändringskraften då? Jo, den kommer in när musikkritik – liksom annan konstkritik – sätter ribban högre än att endast agera smakdomare. Det är ett offentligt samtal om musik och kultur. Eller som musikforskaren och -kritikern Susanna Välimäki formulerar det i en lärobok om konstkritik: ”Högtstående kritikkultur berikar musik- och kulturlivet samt samhället just för att den upprätthåller kultur” (Välimäki 2002: 194–195).

Kritik upprätthåller alltså kultur. Och den bidrar till, kanske till och med förändrar den kultur vi pratar om.

Det som medier väljer att lyfta fram kan ha en inverkan på vad vi diskuterar och hur vi gör det. Det är grundläggande medieteori kring agendasättning. Och det gäller förstås alla musikformer. Det som inte lyfts fram, diskuteras inte och finns inte. Eller finns, men lite mindre. 

Även kritik kan förändra. De senaste åren har mycket hänt vad gäller jämställdhetsfrågor inom inte minst den klassiska musikkulturen i Finland. Påhejad av en kritikermassa som genom sina positioner och sitt kulturella kapital har lyft fram jämställdhetsfrågor i dagspressen har man kunnat se att orkestrar och andra aktörer har börjat ta steg mot större jämställdhet och bättre representation vad gäller vem som syns på scenerna och vems musik som spelas. Här har HBL och HS gått i första ledet. Bravo! Mycket jobb kvarstår dock.

Den här kritiska granskningen har paralleller till det som nu händer på sportredaktionerna där även sportjournalister avkrävs – eller kräver själv – ett allt större samhällsansvar och inte enbart matchreferat (se även Lundh 2022: 226–235).

Men nu har något hänt på kulturredaktionerna. ”Musikkritiken har inte återhämtat sig från pandemin”, är det enkla svaret. Eller: ”Vissa texter har svårt att hitta sin läsare”, som man också brukar säga.

Det är ett faktum att det skrivs mindre musikkritik idag än kanske någonsin förut.

Ännu för 10 år sedan recenserades internationella skivor i de flesta dagstidningar. Men de har fallit bort nu. Då kommunicerades det ofta att man kommer att prioritera lokala artister. Men även de faller mer och mera bort i den lokala musikgranskningen. Nu tänker jag uttryckligen på musikkritikverksamheten.

Vi har alltså idag en motsägelsefull situation där digitaliseringen har fört med sig en demokratisering av inspelning och utgivning av musik. Aldrig någonsin har det getts ut så mycket ny musik som idag och många olika typer av artister kan enkelt publicera musik. Ända verkar intresset för uttryckligen musikkritik vara svalt på kulturredaktionerna. Har man gett upp att sålla i bruset?

”Körhelvetet” kallades det här i norra svenska Österbotten för cirka 10 år sedan då det på fältet fanns förväntningar på att allas körkonserter skulle recenseras varje vår. Jag vågar påstå att många unga musiker idag inte ens förstår att sakna en recension av en musikproduktion i någon dess många olika former. Den här nedgången kan jag själv vittna om som kritiker och som musikforskare skulle vilja se forskning på området. Som musikforskare.

Ja, vi har haft en pandemi, men det är inte den enda förklaringen. Pandemin har nästan agerat dimridå för den nedgång som har skett inom musikbevakningen i dess olika former.

Som musikforskare är det mitt ansvar att värna om och lyfta fram vikten av det musikaliska samtalet som helhet. Jag skrev också en kolumn om det här i HBL i våras och som många på fältet verkar har läst, eftersom jag fått mycket bra feedback. Men någon debatt väckte texten inte. Varför den inte väckte debattlustan var kanske för att ingen frilansare vill kritisera och bita den hand som föder. Att vara musikkritiker – frilansande sådan – innebär ofta att man är i en prekär situation där man inte åtnjuter ett institutionellt skydd som fast anställda har (se t.ex. Mononen 2019: 25–26). Varje text kan vara den sista.

Min kolumn tog fasta på HBL:s nya policy som innebar att resurser flyttades från musikbevakningen till exempelvis litteraturbevakningen. Litteratur och teater är de mest högt prioriterade konstformerna, åtminstone i de finlandssvenska medierna. Kanske för att de formerna upplevs mera språkbärande än musiken. Alla är de kulturbärande men det finns kanske en på ytan tydligare koppling till det skrivna ordet. Jag vill bara inte tro att prioriteringen skulle beror på att många kulturchefer har sin egen hemvist inom litteraturen. Jag vill heller inte ställa konstformer mot varandra, men de här sakerna behöver lyftas fram: något verkar ha förändrats gällande inställningen till musikkritik.

Vad görs för kritiken nu? Samtidigt som musikkritiken körs ner på många redaktioner så har det startats en del olika fondfinansierade projekt för att stöda kritiken som helhet: projektet Kritikbyrån som just avslutats och Kritikerförbundets och Konestiftelsens projekt Kritiikki näkyy / Kritiken syns är några exempel. Väldigt fina satsningar, men vad hjälper dessa projekt musikfältet när det blir allt svårare att få skrivuppdrag om musik i dagspress, inte minst på svenska.

Vad får detta då för konsekvenser för exempelvis konsertarrangörer inom den klassiska musiken? För institutioner som har regelbunden verksamhet så kommer det antagligen innebära att eftergranskningen utarmas ännu mer i den etablerade pressen. Samtidigt som den granskande blicken försvinner så försvinner lite av institutionernas samhällsrelevans. Eller så görs granskningen på andra premisser, mindre nyanserat på sociala medier som styrs av obegripliga algoritmer. Det finns också en risk för ”elitisering” om konstmusiken inte finns med i det vardagliga och offentliga samtalet kring musik. Ja, vad kan det riktigt få för konsekvenser för musikfältet i den långa loppet när recensionerna uteblir helt? Det här är saker som borde beforskas.

Jag vill lyfta fram två saker som bekymrar mig. För det första: musikens samhällsrelevans som helhet. Musiken riskerar att bli något vi bara hör, men inte behöver föra ett seriöst (offentligt) samtal om. Den ska strömma fram men bara rinna av oss.

För den statligt, kommunalt och fondstödda musiken är det här förstås ett stort problem. Mycket resurser strös över fältet, men nästan ingen granskning görs. Fonderna vattnar men vad är det som gror?

Som exempel så beviljade Svenska Kulturfonden pengar till 72 musikprojekt som tangerar musikinspelningar år 2021. Nu syftar jag på stipendier riktade till specifikt inspelning av musik, sen har vi ju allt det övriga. Jättebra! Men vad blev det av allt det här? Vilka aktörer förtjänas att granskas kritiskt i offentligheten? Kanske inte nödvändigtvis alla men nog mer än de mycket få som recenserats i pressen i år.

För det andra, och här visar sig musik- och kulturhistorikern i mig: Musikkritik är en form av historieskrivning. Om inte pressen tar ansvar vem gör det? Om ingen skriver om emottagandet av en ny komposition, har den ens emottagits? Om ingen skriver om och dokumenterar de uruppföranden som sker så kommer det i längden att få konsekvenser för konstutövarna. Här spelar det inte någon roll om det vara en bra eller dålig recension. Det som vi inte pratar om finns inte. Eller finns, men lite mindre.

Visst, specialtidskrifterna för musik finns. De få som ännu inte lagts ner eller utarmats då de har flyttat ut på webben.

Så till slut. Nu börjar jag låta dramatisk, jag vet, men jag undrar om vi någonsin förut haft ett så stort behov av kritiska musikjournalister som lyfter fram och diskuterar de aktörer som har något viktigt att säga vår samtid? De här väljer inte strömningstjänsternas algoritmer ut åt oss.

Eller är det så att vi behöver nya plattformar där vi kan diskutera musik? På finskt håll har man exempelvis skapat webbportalen Kulttuuritoimitus men de betalar inga arvoden åt sina skribenter ännu. Det finska fältet är för litet för att en sådan öppen plattform ska kunna lyckas på kommersiella grunder. Det finlandssvenska är förstås ännu mindre, vilket gör mig än mer bekymrad.

Kanske är det musikkritik som textgenre som håller på att dö ut? Digitala tidningar ligger inte heller och skräpar på kaffeborden längre. Om det är textgenren, eller rentav texten, det skrivna ordet som är problemet, vems är då ansvaret att musikkritiker och musikjournalister bjuds in till mediehusens poddar? Ifall det är i det talade ordet – podden – som kritikens framtid ligger. Och betalt för det borde de givetvis då också få. Att finländska musikkritiker skulle livnära sig på egna poddar faller på sin egen orimlighet.

Medierepresentanter, säg någonting om er musikbevakning så att vi har något att diskutera och så att vi vet vad det är som behöver förändras så länge tid finns. Att det är så väldigt tyst på den här fronten gör mig bekymrad att Mats Liljeroos håller på att få rätt om det han siade 2015.

Litteratur 

Ahlsved, Kaj (2022) ”Kommer det musikaliska samtalet att tystna?”. Hufvudstadsbladet 9.3.2022. https://www.hbl.fi/artikel/a5d7d46d-f18f-49e1-8d5c-6c28f3c15f4a (läst 20.11.2022).

Liljeroos, Mats (2015) ”Monetärt och mentalt”. Hufvudstadsbladet 10.6.2015. http://gamla.hbl.fi/opinion/impuls/2015-06-10/758725/mats-liljeroos-monetart-och-mentalt (läst 20.11.2022).

Lundh, Olof (2022) Templet i öknen. Så köpte Qatar världens största sport. Stockholm: Volante.

Mononen, Sini (2019) ”Forskar-kritikern. Konstkritik som verktyg för aktivistisk verksamhet”. Red. Susanna Välimäki, Sini Mononen & Kaj Ahlsved. Musiken som förändringskraft. Manifest för aktivistisk musikforskning. Helsingfors: Forskningsföreningen Suoni rf, 15–26.

Rantanen, Saijaleena (2019) ”Forskaren som historieskrivare: Vems musik skildrar vi?”. Red. Susanna Välimäki, Sini Mononen & Kaj Ahlsved. Musiken som förändringskraft. Manifest för aktivistisk musikforskning. Helsingfors: Forskningsföreningen Suoni rf, 76–89.

Välimäki, Susanna (2012) ”Musiikkikritiikki: kuulokokemuksen sanallistamista ja merkitysten avaamista”. Red. Martta Heikkilä. Taidekritiikin perusteet. Helsinki: Gaudeamus, 178–208.