Den vitryska glansbilden
Visenten (europeisk bisonoxe) “Velat” var officiell maskot för VM 2014.
Som en del av forsknings- och bokprojektet Kiekkokansa (Red. Heiskanen & Salmi 2015) gjorde bl.a. de nuvarande Suoniforskarna Kaj Ahlsved (ÅA) och Susanna Välimäki (TY) fältarbete på herrarnas ishockey-VM i Minsk i maj 2014.
Med anledning av den rådande situationen i Belarus (Vitryssland) och att landet våren 2021 (tillsammans med Lettland) ska stå värd för ishockey-VM, samt att Helsingforslaget Jokerit om mindre än en månad ska spela KHL-match i Minsk, återpubliceras nu den reflekterande text som Ahlsved skrev kort efter hemkomsten från VM.
Stora internationella idrottstävlingar borde inte arrangeras i länder som inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter.
Den vitryska glansbilden
(Texten ursprungligen publicerad i Österbottens tidning 16.5.2014)
Årets ishockey-VM Minsk har på förhand varit utsatt för kritik från fler olika håll. Som deltagare i ett forskningsprojekt kring ishockeykultur hade jag möjlighet att tillbringa fyra dagar på VM.
VM-starten fredagen den 9:e maj var tajmad till ”Segerns dag” då Sovjets seger över fascisterna firas. Det var en genialisk PR-kupp för hockeytokiga Lukashenko. Massor med ryssar hade kommit till ”Hjältarnas stad” för att fira förlängd helg. Efter att ha imponerats av fyrverkerier och karnevalsstämning hoppades jag att resten av helgen få se det riktiga Vitryssland. Men det riktiga Vitryssland visade sig aldrig.
Minsk med nästan 2 miljoner invånare gav en bild av att vara säkrare än många andra ställen i världen. Någon misär existerade inte. Den liksom arbetslösheten hade effektivt städats bort och gömts undan. Många platser var skrämmande folktomma och offentliga platser var så välpolerade att det ibland kändes som Truman Show. De många byggplatserna illustrerade ekonomisk kraft. De enorma sovjettida höghusen nära VM-området var nymålade och fina. Gropar i vägarna? Knappast.
Området kring Minsk-Arena var hårt bevakat trots att man aldrig egentligen såg vapen. Ingångarna till VM-området och själva ishallen dokumenterades väl med övervakningskameror, vilket stod i kontrast till de slarviga kroppsvisiteringar och väskkontroller som genomfördes. Den ambivalenta inställningen till säkerhetskontroller gjorde mig inte säkrare på vår säkerhet (se t.ex. HBL 12.5.2014). Kontrollerna genomfördes inte för publikens eller spelarnas säkerhets skull. Kamerorna fanns där för landets säkerhet. Arrangemanget skvallrade om en illusion som kan vackla, bryta samman och det som finns bakom fasaden visar sitt rätta ansikte. Osäkerheten kring vad som egentligen fanns bakom gjorde mig bekymrad trots att det inte fanns något synlig hotbild.
För en så enkel sak som tillgång till trådlöst internet i ishallen tvingades jag inför matchen mot Ryssland inte bara att visa upp min biljett men också att skriftligt uppge mitt namn. Bakom den mörkt tonade rutan som effektiv förhindrade mänsklig kontakt debatterade människor intensivt och mitt namn antecknades på en sittplatskarta över ishallen. Obehagligt. Vad skulle man med den informationen till? Vem vet, kanske jag iklädd blåvit Suomi-mössa och halsduk uppfattades som en fara för samhället. Det dåliga arrangemanget, eller kanske vi ska kalla det vid dess rätta namn, nämligen det ansiktslösa maktutövandet vid biljettluckorna var en av de få saker som orsakade irritation bland supportrarna. Samhörigheten bland supportrarna var utöver det alldeles fantastisk och Lejonens förluster mot Lettland och Ryssland sved garanterat mer för TV-tittarna.
Man har försvarat VM i Vitryssland med att det kan väcka diskussioner kring exempelvis människorättsfrågor. För mig har Vitryssland visat upp en bild av att man inte behöver någon sådan diskussion. Det finns ju inga problem. Kvar blir en möjlighet för Lukashenko att visa sin makt och en möjlighet för utländska besökare att med VM-biljett som visum få en möjlighet att bekanta sig med glansbilden[1]. Redan i speglingen av de välpolerade, ammoniakluktande golven vid Minsk International Airport borde man förstå att uppskatta den egna friheten.
Var finns det riktiga Vitryssland? Var är de frånvarande människor som bryter mot den hårt reglerade normen, illusionen? Hur ser samhället ut när turisterna åker hem? Som ishockeyturist blir man både en del av samt orsaken till illusionskonstruktionen. Jag vill inte bidra till att utsatta människor får det ännu sämre. Därför känns VM i Ryssland år 2016[2] redan nu som en mycket motbjudande tanke.
[1] Ordet ”glansbild” är en finlandism och syftar på bokmärken i färg för dekorativa ändamål.
[2] Herrarnas ishockey-VM arrangerades år 2016 i Ryssland och den turnerningen liksom många andra internationella turneringar (se t.ex. Saxen 2020) har föregåtts av en (kort) diskussion kring situationen för de mänskliga rättigheterna i värdlandet.
För mera läsning:
Halonen, Mika. 2020. Hallitus tiukensi koronasäännöksiä – Jari Kurri toivoo yhä, että Jokerit pelaa Helsingissä: ”Lopullista päätöstä ei ole”. Ilta-Sanomat 11.8.2020. https://www.is.fi/khl/art-2000006598849.html
Saxén, Filip. 2020. Ishockeyn kan inte blunda för situationen i Belarus – lejonen borde inte spela i VM i Minsk. Hufvudstadsbladet 13.8.2020. https://www.hbl.fi/artikel/ishockeyn-kan-inte-blunda-for-situationen-i-belarus-lejonen-borde-inte-spela-i-vm-i-minsk/